Jag bad till Gud under täcket fast jag inte fick….

4

Hej på er!

Det där med andlighet.

När blir man andlig? Hur börjar det egentligen? När i livet får det fäste? Finns det med oss från början fastän vi med åren glömmer bort att använda oss av denna kärleksfulla kontakt till något med större förståelse för hur “livet” hänger ihop och skall levas?

Det finns helt klart många frågor att besvara. Kanske går inte alla att besvara på en och samma gång. Kanske måste endel frågor få besvaras med åren som går?

Min andliga historia börjar i alla fall när jag är 6 år gammal. Kanske började den redan tidigare än så, nästan helt säkert gjorde de också det, men vid 6 års ålder har jag minne av det som blir starten på min andlighet.

Jag är uppväxt i en familj i ett område i södra Göteborg som får räknas som ett “övre medelklass” område. Min familj var allt annat än religiös. Min pappa trodde bara på det som gick att se med blotta ögat och mätas. Mamma var av samma uppfattning. Var det något som vi aldrig talade om så var det religion och Gud.

När jag blev äldre och det kom på tal då jag ville konfirmera mig fick jag av mina föräldrar veta att kyrkan lurade människor, de flesta präster var pedofiler och att jag skulle hålla mig långt bort ifrån alltihop. Så blev det. Kontakten jag kände till något som var större än jag höll jag hemligt för mig själv. Ingen fick veta, att jag bad. Varje kväll. Till något jag kände fanns där och skyddade mig.

Första gången jag bad var jag 6 år gammal. Varför i hela friden en 6-åring skulle välja att be självmant kan jag idag inte förmå mig att förstå. Jag vet inte varför jag gjorde det men jag kände att det var någon där som lyssnade. Samtidigt visste jag att det var “fel” och att jag inte borde, så jag la mig under täcket i smyg innan jag skulle somna och bad. Jag knäppte mina händer och bad till Gud.

Så fortsatte jag att göra genom hela mitt liv. I smyg och i hemlighet. Varje kväll. Jag kunde be i tacksamhet. Jag kunde be för andra människor som hade det svårt. Jag kunde be för min familj och för att det som var större än jag skulle skydda mig och hjälpa mig. När jag blev 14 år ringde jag själv kyrkan på bilden och frågade om de hade en kör jag kunde få gå med i. Vilket jag gjorde ett tag. Kyrkan på bilden är den jag sjöng i. Den min mormor och mamma begravdes i och den min son döptes i.

Jag anser mig inte vara religiös. Jag har aldrig läst bibeln. Religion var mitt favoritämne i skolan men jag har aldrig velat tillhöra en religion eftersom det för mig har varit viktigt att få vara fri i min tro. Jag tror på kärlek och jag tror på godhet. Jag känner att jag har ljus och kärlek runtomkring mig och med mig. Det räcker för mig. Det närmaste jag har kommit att identifiera mig är att jag är spirituell och andlig. Jag tycker om kyrkor. Jag ber. Jag ser det som kallas för orber och det som kallas för auror. Jag har drömmar som är av andlig karaktär där jag får träffa vägledare, änglar och andra som inte tillhör den dimension som vi befinner oss. Det räcker för mig. Kärlek och godhet får vara min vägvisare.

Mitt mission i livet:

Det är svårt att identifiera vad ens livssyfte är. Jag brottas forfarande med det. En sida av mig som jag tillskriver “egot” bryr sig om uppmärksamhet och att bli erkänd. Men sidan hos mig som har kontakt med det vi kan kalla “Gud” eller “Universum” vet att det bara är att förminska det livssyftet som jag och alla med mig har.

Jag gjorde en quiz på nätet för att hitta vad mitt livssyfte är ( som om det ens skulle vara möjligt att genom en quiz kunna får svaret på den frågan 😉 ) Hur som helst så lyckades jag ändå att identifiera några viktiga saker och på något sätt se en röd tråd i det hela. Det är viktigt för mig att få människor att känna hopp. Det är viktigt för mig att människor får känna sig älskade. Det är också viktigt för mig att människor får känna att “de får vara med”. Jag vill förmedla en form av “kunskap” jag har inom mig till andra människor. Vart den kommer ifrån vet jag inte. Men sedan jag var liten har jag fått höra att jag är “klok” och “vis”. Trots att det kan bli mycket ensamt i att hela tiden vara den man kommer till för råd så är det (tror jag) en del av mitt livssyfte.

 

Jag kan känna under hela tiden jag skriver detta inlägget hur “Jante” kommer och knackar mig på ryggen och säger: Har du inte brett ut dig själv lite väl mycket nu? Är det inte dags att för minska dig lite? Säg nått som gör att du inte verkar så förmäten” Men vet du vad “Jante”… Jag måste bara få vara jag. Hur konstig jag än må vara. Jag har gått så många varv med mig själv och insett att jag inte kan göra på något annat sätt.

( bild från google)

Jag vill gott. Jag ser gott och för det mesta försöker jag göra gott. Å det får vara gott nog 😉

Tack för att du är inne och läser och vill lära känna mig genom denna bloggen!

Stor kram!

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

4 kommentarer

  1. Ramona Abrahamsson den

    Tack ? för dina ord. Allt berörde mig har alltid haft samma känsla som du genom åren. Anser mig inte religös men ändå ber jag varje dag, tackar för allt och sänder ljus och kärlek till nära och kära och de som behöver. Jag älskar kyrkor och katedraler, när jag kommer till en ny stad eller nytt land besöker jag alltid dem. Känner då en frid och ett större jag.
    Ljus och ? till dig hoppas du får en fin dag.
    Ramona

    • soulgym den

      Åh tack för din kommentar!
      Det känns väldigt skönt att se att fler känner som jag utan att vara religiös på det sättet. Att kunna få ha en inre kontakt utan att det blir tillrättavisat på ett yttre plan.
      Stor kram

  2. Irene Nilsson den

    Jag är troende, blev frälst i Pingstkyrkan när jag var 14. En underbar upplevelse. Inget farligt, skrämmande utan bara härligt.
    Tillhörde pingströrelsen i ca 10 år. Bad ofta och talade i tungor, inget farligt, bara skönt befriande, mental avslappning skulle jag säga idag.
    Senare lämnade jag rörelsen, gifte mig, höll min tro för mig själv, gick i statskyrkan ibland.
    Många år senare mötte jag en man från pingströrelsen som brukade gå på stan utanför Systembolaget och prata med folk om Gud. Jag berättade att jag lämnat pingströrelsen. Men du har väl inte lämnat Jesus? sa han. Det blev ett uppvaknande för mig som jag behöll för mig själv, om någon frågade om jag trodde på Gud brukade jag svara ja. Ofta fick jag då gå in i diskussioner som jag inte tyckte om men jag är inte en person som pådyvlar någon annan min tro utan jag lät dem hållas så de fick prata av sig.
    Inget mer med det.
    På senare år har jag stått upp för min tro och för mig själv, att tron faktiskt hjälper mig. Brukar inte säga mer än att jag ber inom mig det jag vill ha hjälp med och att jag försöker uttrycka tacksamheten över det jag redan har. Och efter det be för det som är aktuellt just då, t ex att min älskade man inte ska ta livet av sig utan uppsöka hjälp, åka till någon så han inte är ensam då jag inte kan vara i hans närhet. Jag fick bönesvar igår, han åkte till sin mamma och pappa efter att jag pratat med honom i telefon och fått honom att förstå att han var så dålig att jag var rädd för hans liv.
    Det är ju inte alltid så livsavgörande saker jag ber om men all vår oro och våra önskningar får vi ödmjukt lägga fram inför Gud och Jesus och det är inget farligt att lita på dem och bejaka sin andlighet.
    Kan känna att så många människor idag är så rädda för något som är så ofarligt som att be till Gud❤

    • soulgym den

      Tack för din otroligt fina kommentar där du delar med dig av så mycket fint!
      Kan det vara så att människor egentligen är rädda för sig själva och sin egen storhet?
      Jag tror att många människor hade mått bättre av någon form av tro. Inte nödvändigtvis religiös. Men en tro på något gott.
      Kram

Lämna en tanke