Jag hörde min syster skrika i andra änden att mamma var död….

2

Kära läsare!

Detta inlägget är av en lite känsligare natur. Så för er som är tex HSP och Empater kanske lite försiktighet är att rekommendera.

2016 var för mig ett tufft år. 2017 likaså. Egentligen följande år också. Som svallvågor efter en jordbävning. Det hela började faktiskt med en “jordbävning”. En “andlig jordbävning”. Men det förstod jag inte då när det hände. I efterhand skulle jag lägga ihop flera händelser och incidenter som jag förstod var kopplade till det som komma skulle.

18 september 2016

Min väninna var på besök. Denna väninnan är egentligen mycket andlig fastän hon inte vill riktigt kännas vid det. Hon jobbar med mode och skönhet och lägger ingen stor vikt vid andlighet, fastän jag vet att hon är väldigt mottaglig. Vi umgås och lagar mat ihop denna dagen. Barnen leker som vanligt. Vi pratar om ditt och datt. Jag går in i mitt sovrum för att vika in några kläder i min byrå och hon går efter. Plötsligt tystnar hon inne i mitt rum och tittar på mig med tårfyllda ögon. Tårarna rullar sedan ner för hennes kinder och jag förstår absolut ingenting. Jag säger till henne: “Vad har hänt” Hon svarar mig: “Jag vet inte… jag bara blev så otroligt otroligt ledsen. Men det konstigaste av allt är att det inte är mina tårar. Det är inte jag som är ledsen. Det är DU! Det är DINA tårar jag gråter!”

Ni måste komma ihåg att denna väninnan må ha en andlig sida men detta var lite väl “över hennes normala limit” för andlighet. Jag försökte muntra upp henne med att säga att jag inte alls på något sätt var ledsen. Incidenten och händelsen var ytterst märklig men jag la det åt sidan och glömde bort det.

20 september 2016 kl.00:15

Jag låg i soffan och tittade på tv. Min son som var 2 år gammal låg och sov på nedervåningen i mitt sovrum. Mina två stora barn i sina rum på övervåningen. Jag skulle bara titta klart på det sista avsnittet på serien och sedan gå och lägga mig. Jag jobbade då som sjuksköterska på en vårdcentral. Plötsligt. Mitt i natten. Hör jag hur en bomb slår ner. Jag säger bomb därför att det var det ABSOLUT högsta ljud jag överhuvudtaget hört i HELA mitt liv. Vi bodde då nära en besinmack och jag tänkte att antingen är det en bomb eller så är det besinmacken som har sprängts. Det var så högt!

Eftersom mina barn vaknar för minsta lilla åskknall väntade jag bara på att de skulle komma springandes ner ifrån sina rum livrädda och att jag skulle lugna dem med någon historia om vad det kunde tänkas vara som hänt. Men ingen kom? Det var istället JAG som sprang upp på deras rum. Där låg dem. De sov. Lungt i sina sängar. Jag fattade absolut ingenting. Jag gick in till min 2-åring och min dåvarande som också sov lugnt. Mitt hjärta skenade i 180. Varför hade ingen vaknat av denna smällen? Denna bomben? Hur var det möjligt att inte varenda billarm i hela området tjöt och att grannar kom ut ifrån sina lägenheter? Ingen vaknade, ingen rörde en fena, allt var sig precis likt och bensinmacken stod kvar. Jag sökte på nätet efter att någon skrivit om en stor explosion i Göteborg. Inget. Jag förstod absolut ingenting! Hur var det äns möjligt?

28 september 2016

Min 2-åring vaknade mitt i natten och grät. Inget konstigt med det egentligen. Även om han aldrig var ett barn som vaknade och skrek i natten så är det ju inget konstigt om man som litet barn gör det. Det som däremot var konstigt var att det inte gick att väcka honom. Jag och hans pappa försökte upprepade ggr att väcka honom. Vi tände lampan. Ropade på honom. Det gick inte. Han bara grät och skrek, grät och skrek. Jag som sjuksköterska drog slutsatsen att han drabbats av nattskräck. Det gick inte över och jag bad mitt x att ringa 1177 för att få råd och veta vad det kunde bero på. Han fortsatte skrika och gråta lika hjärtskärande som innan. Jag försökte känna honom över magen. Lägga ihop logiken med det vi inte förstod men de gick inte. Plötsligt gråt-skriker han mitt namn: Johanna!!!” Jag tittade på mitt x och var som förstummad. Vad var anledningen till att min 2-åring som precis börjat säga “mamma” och “pappa” och enstaviga ord plötsligt skriker mitt namn. ? Det var mer än lovligt läskigt vill jag lova.

1177 gav diagnosen mardrömmar.

Efter ytterligare tid lugnade han tillslut ner sig. Jag var absolut helt och totalt slut morgonen efter och ringde och sjukskrev mig…. tur var väll det..

29 september 2016

Min syster ringer mig kl.09:30 och frågar om jag har pratat med mamma? Det hade jag inte. Min syster säger att de bestämt att de skulle träffas utanför biblioteket och att mamma nu inte svarar i telefon. Jag lugnar henne och säger att mamma säkert har lagt telefonen hemma medans hon gått iväg och handlat. Min syster nöjer sig med det men ringer mig åter kl.11:00 och säger att mamma fortfarande inte svarar och att något är fel. Nu börjar en mycket obehaglig känsla att infinna sig i maggropen. Kanske var det ändå så att något var fel. Mamma var alltid tillgänglig på sin telefon.  Jag försöker lugna min syster men hör själv hur min röst darrar och att jag låter tveksam. Jag säger till min syster att jag ringer tillbaka till henne om en stund. Då kommer känslan över mig att jag inte borde vara själv just nu för att jag kommer få reda på något som jag inte vill få reda på när jag är själv. Jag ringer mitt x samtidigt som jag sätter mig i bilen och säger: Jag kommer komma till ditt jobb nu. Du måste vara med mig. Jag kommer få reda på något hemskt snart och jag vill inte vara själv.”

Jag ser hur min telefon lyser och blinkar av att min syster ringer mig. Jag kan inte ta det, inte när jag kör bil. Det får vänta. Jag måste kunna falla i någons famn. Jag parkerar bilen. Telefonen ringer. Jag ser mitt x. Ber han hålla i mig samtidigt som jag svarar i telefonen och på andra sidan skriker min syster: Johanna, mamma är död. De har hittat henne död” Sedan lägger jag på luren och börjar gå. Bara gå. Samtidigt som jag upprepar för mig själv: “mamma är död, mamma är död”. Som ett mantra. Som för att kunna förstå att det har hänt. Detta blev startskottet för en massiv transformation inom mig och runtomkring mig. De följande åren efter detta hände mycket mycket tragiskt och fruktansvärt som jag ännu idag jobbar med att få in i det som skall gå under de vi kallar “livet”.

Här är en bild på min vackra vackra mamma: June! Hon hade det vackraste hjärtat av alla och blev 66 år gammal.

Slutsatsen av det upplevda innan mammas död:

Först långt senare när jag tänkte på de incidenter som hände under den veckan som ledde fram till mammas död kunde jag se mönster i det som inträffat. Min tolkning är:

Min väninnas tårar var faktiskt mina tårar. Hon kände den sorgen som skulle komma.

Explosionen jag hörde var vad jag tror en “energiexplosion” av det massiva skiftet som skulle komma att ske i mitt liv i och med mammas död och allt det tragiska som inträffade efter det.

Min sons gråt och skrik och hans rop efter mig med mitt namn var min mamma. I hennes förvirring och desperation att förstå vad som hänt. Det hände plötsligt och hon var inte beredd.

Vad tror du och vad har du för tankar kring det jag skriver? Det är ett känsligt ämne men jag vill ändå höra vad du tror? Eller om du också har liknande erfarenheter.

Ca: 2 veckor efter mammas död sitter jag åter i soffan. Jag sörjer mamma när jag får en känsla av att min mormor är med mig. Det hon säger till mig är: “Jag tar med mig mamma nu” och så gick dem. Efter det blev det mycket lugnare hemma. Jag tror faktiskt att mormor hämtade mamma till ljuset ifrån den “mellan värld” hon befann sig i efter hennes plötsliga död på natten mellan 28/9-16 och 29/9-16

Jag och min älskade mamma delade samma födelsedag. Hon fick mig på sin 30-års dag och i 36 år firade vi ihop. Mitt 37:e år fick jag fira själv.

Nu har hon det bra på sin nya resa. Jag har fått äran att träffa henne 1 vecka innan hennes 2-årsdag ( dödsdag) då hon visade sig för mig som stark, glad, hel och sprudlande vacker. Hon förmedlade till mig att hon mådde så bra och det var ingen tvekan om det. Hon var helt komplett. Det kändes väldigt bra att få se det!

Tack för att du lyssnade på denna känsliga och betydelsefulla berättelse.

Stor kram// Johanna

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

2 kommentarer

  1. Irene Nilsson den

    Jag känner igen mig i detta när min pappa gick bort. Pappa låg på sjukhuset och var dålig, jag förstod nog inte hur dålig han var. Jag hade inte varit på besök ännu utan brorsan var den enda i familjen som hade varit där kvällen innan han dog.
    Denna morgon vaknar jag och yngsta sonen redan vid ca 06.00, vi brukade gå upp 6.30 -6.45 och brukade sova tills klockan ringer.
    Tänker inte mer på detta utan vi kommer iväg till jobb och skola.
    När klockan är 8.20 ringer min ljudlösa mobil, vibrerar i fickan. Jag ignorerar den då mina elever ska ha prov.
    Senare kommer en kollega in och tar över lektionen, jag fattar ingenting och får gå ut och ta ett samtal hos damen på expeditionen. Min bror ringer och säger att pappa gått bort hastigt på sjukhuset och att personalen inte hunnit göra något för att rädda honom, en kraftig hjärtinfarkt.
    Jag frågar när dog han? Jag tror det var 06.18 ca. Det var precis efter att vi vaknat tidigare och jag inte förstod varför vi båda två, yngste sonen och jag vaknat samtidigt, tidigare, just denna morgon.
    Jag tror pappa väckte och sa adjö innan han dog. Jag såg det som ett tecken. Ingen av oss hann säga adjö. En stor sorg kan man tänka men jag tror han besparade oss detta.
    Senare när min mamma låg för döden insåg jag hur svårt detta skulle bli och hur jobbigt långdraget det kan bli. Det är det värsta jag varit med om i mitt liv.
    Jag var ensam med mamma när hon drog sin sista suck, hela kroppen liksom föll ihop under en ljudlig hög suck . Det gick inte att ta miste på vad det var. Hon hade kommit till andra sidan, min lilla mamma
    ❤ Irene Nilsson

    • soulgym den

      Tack fina för din kommentar och att du delar med dig!
      Livet är så mycket. Så mycket mer än det vi bara ser på ytan av allt.
      Stor kram

Lämna en tanke